Kalkning

Skarnhålan i Risveden. Foto: Pelle Dalberg

Ale kommun tillhör ett av Sveriges mest försurningsdrabbade områden. Våra sjöar och vattendrag i de näringsfattiga områdena Risveden och Vättlefjäll försurades tidigt, troligen började processen redan under 1950-talet. För att motverka försurningen började man under 1960-talets slut att kalka sjöarna. Initiativtagare var sportfiskeföreningar och privatpersoner som själva bekostade och spred kalken. Idag kalkas 90% av alla sjöar över 5 ha i Ale som tidigare var försurningsskadade. Kommunen är huvudman för samtliga kalkningsprojekt inom kommunen, staten står dock för huvuddelen av kostnaden.

Sedan 1993 har våtmarkskalkning tillämpats i de områden där man inte uppnått tillräcklig effekt genom sjökalkning. Fördelen med våtmarkskalkning är att effekten blir mer utdragen i tiden samt att skadligt aluminium i markvattnet fastnar och oskadliggörs i våtmarken, fiskdöd kan därmed undvikas. I Ale kommun krävs våtmarkskalkning i Rämneåns, Hållsdammsbäckens samt delar av Forsåns och Söråns vattensystem för att de skyddsvärda lax och öringbestånden i de nedre delarna av vattendragen skall kunna leva vidare. Även fisk och vattenlevande fågel högre upp i systemen är beroende av kalkning.

Kalkningsinsatserna i Ale har varit framgångsrika, i stort sett alla kalkade sjöar och vattendrag har idag tillfredställande pH — värden (över 6,0) även buffertförmågan är god eller i några fall åtminstone acceptabel. Detta har gjort att tidigare helt utslagna bestånd av t.ex. fisk och bottenfauna har kunnat återhämta sig och återfå en i stora delar naturlig sammansättning. Det goda tillståndet är dock helt beroende av en fortsatt spridning av i storleksordningen 700 — 1100 ton kalk per år i sjöar och på våtmarker.