Ansökan beviljad

Det var med stor glädje vi mottog beskedet att vi hade beviljats en ansenlig summa pengar för att under tre år bedriva utvecklingsarbete i form av En till En-projekt. Detta blev startskottet för en febril aktivitet, främst bland elever och personal ute på skolorna men också bland tjänstemän och politiker, i flera av kommunens förvaltningar. Drygt 300 av grundskolans 3 500 elever deltog i pilotprojektet. Eleverna var i åldrarna 8 till 16 år. Vi hade fyra deltagande skolor, geografiskt spridda över Ales långa kommun.

En intressant sak, värd att nämna i sammanhanget, är att förslaget att införa En till En i Ale ursprungligen kom från en av våra fyra högstadierektorer. Han var en hängiven förespråkare för digitala lärverktyg och brann för "skola 2.0" — ett uttryck som vid den tidpunkten var tämligen okänt. Hans idé var att testa En till En i årskurs 9 i samtliga klasser på sin skola. I ansökningsproceduren skulle alla barn- och ungdomsförvaltningens förslag granskas och godkännas av ledningsgruppen innan de gick till kommunstyrelsen. Detta för att säkerställa att ansökningarna motsvarade politikens intentioner med utvecklingspotten. Det blev bakläxa för högstadierektorn med beskedet:
- Gör om ansökningen i samverkan med dina kollegor på låg- och mellanstadiet. Tänk kommunövergripande på barn i alla åldrar och fundera på hur bästa spridningseffekt ska uppnås.
Hans skola var en av de skolor som utsågs att delta men inte med årskurs 9 utan med årskurs 7. Vi har alltså i hög grad en högstadierektor att tacka för denna satsning som så småningom kom att resultera i en dator per elev från årskurs 1!

Tillsammans med Skolverkets "läsa/skriva-anslag" som riktades till ett 70-tal elever i de första årskurserna hade vi alltså ett En till En-projekt som omfattade drygt 10 procent av grundskolans elever. Detta i en tid som präglades av en av de värsta lågkonjukturerna i modern tid — ja, ni förstår själva att det var enormt entusiasmerande för alla som jobbade i och runt projektet och samtidigt något som förpliktigade.

En av skolorna, en skola för förskoleklass, årskurs 1 och 2 (F-2) hade redan kommit en bra bit på vägen och i flera år jobbat med datorer inspirerade av den norske forskaren Arne Tragetons idéer om att "skriva sig till läsning". En annan skola hade eldsjälar som individuellt eller i arbetslag jobbat med digitala lärverktyg som naturligt inslag i elevens vardag. Vi hade också skolor som egentligen utan större förkunskaper men med omåttlig aptit och stort mod gav sig in i detta förändringsarbete. Vitt skilda förutsättningar med andra ord.

Yttre influenser

Redan året innan vi beviljades anslaget för En till En-projektet var IT-avdelningens skolansvarige och grundskolans verksamhetschef på studiebesök på Isle of Man, där ett förhållandevis stort En till En-projekt sjösatts. Där mötte vi elever som var åtta år och som sedan ett år tillbaka hade varsin laptop. De användes dagligen och de färdigheter dessa åttaåringar visade upp var för oss förbluffande. Dagen till ära - de skulle ju få nordiskt
besök - visade de hur de arbetat med ett vikingatema. Maken till glada, aktiva, stolta och fokuserade barn hade vi tidigare inte sett, någon av oss. De växlade med flinka händer mellan olika program. Många av dem var så ivriga att visa upp sina texter, teckningar, bilder och andra alster att de reste sig från sina stolar och stod på kö för att få visa upp för oss vad de gjort. Och det var verkligen saker de själva gjort — de hade inte bara reproducerat andras material eller svarat på frågor läraren ställt. Någon hade valt annat som hade nordisk anknytning — forskat om älgar och isbjörnar till exempel.

De visade också hur de samarbetat, skickat idéer till varandra och hur de kunde få feedback av läraren via datorn, både hemma och i skolan. Helt klart bidrog detta besök till att vi i Ale så starkt tror på digitala lärverktyg i tidiga åldrar.

När vi kommit hem och berättat för våra arbetskamrater så föll det sig också så att en inbjudan från Falkenbergs kommun, pionjärer i Sverige vad gäller En till En för de äldre eleverna, kom till vår kännedom. I Falkenberg var vi många fler, säkert ett dussintal, som tog del av deras erfarenheter. Oerhört lärorikt naturligtvis men eftersom vi inte hade möjlighet att komma ut till skolornas klasser så blev upplevelsen annorlunda jämfört med Isle of Man.

Det vi tog med oss från besöket i Falkenberg kanske främst handlar om vikten av att våga pröva utan att veta varthän det bär, att farhågor kring säkerhet och ekonomi tenderar att överdrivas och att vikten av att kontinuerligt tillhandahålla kompetenshöjande insatser för lärare inte nog kan understrykas.

Många kommuner och enskilda skolor har i Sverige influerats och inspirerats av Falkenberg och gjort liknande satsningar - börjat med de äldre och fyllt på nedåt. Vi valde att göra tvärtom. Likväl har vi Falkenberg att tacka för mycket.